Lämnar nu sarajevo bakom mig och beger mig till Mostar. Kan inte föreställa mig hur det så sent som på 90talet kunde va som det va här. Fyra år av terror, omringade av Serbiska styrkor som dock inte lyckades med att inta stadens centala delar utan ist höll sig uppe på kullarna där dom angrepp staden med bla granatkastare, tunga kulsprutor, krypskyttar och massa annat....

                        
                  Man ser dom överallt, denna storleken, mindre eller större... 
Men oftast ett 10-20 tal gravstenar placerat på måfå mellan två hus lite här och där.

  
                                 Ingen ovanlig syn i Sarajevo..

Staden är inte så stor och man tänker hela tiden på att antagligen så har alla i denna staden förlorat någon närstående, barn, mamma, pappa, man, bästa kompis, mormor eller en morfar.

När man vandrar genom staden, som faktiskt är bland den mysigaste jag varit i, gatorna är så små och det det är charmiga små butiker en efter en. Att jag inte fotade detta är helt oförklarligt. Sarajevo blev år 2006 utvald till balkans vackraste stad efter Athen.. Det ni..

Vad som inte är så charmigt är att man alldeles för ofta möter människor på gatan som antingen saknar en arm eller ett ben eller båda, eller har proteser eller bara går väldigt konstigt! Unga som gamla..

Sedan kriget ligger ett antal minor kvar i landet. Nmre en miljon.. Tätbefolkade områden anses idag vara säkra att besöka, men vissa områden på landsbygden bedöms fortfarande vara osäkra.Rekommendationer är att i dessa områden inte gå utanför asfalterat eller stensatt område utan guide. Sedan krigets slut 1995 har landminorna dödat cirka 1500 samt skadat 5000 människor. Men FN har lovat att ta tag i detta nu ;)

90talet... jag va 7 år.. Krig i Europa? Känns bara helt jävla overkligt!!