Jag hatar när det händer, det händer ibland.. jag börjar tänka och då bara allt känns så tugnt och jobbigt. Börjar tänka på pengar, jobb, framtid, var? alldeles för-långt-fram-framtid och dåtid, det som varit och det som inte varit.

Tänker på jobbiga saker, roliga saker jag skulle vilja göra om och göra ännu roligare. Dum är jag när jag tänker för det är här och nu som gäller.. jag vet att alla erfarenheter är bra erfarenheter och jag vet att man ska tänka framåt men inte längre än till morgondagen, men vad gör man när man har problem med att sluta tänka för mycket?

Sen blir det ju extra jobbigt när man tänker för andra oxå.. oroar mej för andra, alldels för många när jag tänker efter.. jag mår dåligt å andras vägnar, bryr mej för mycket! Ni vet inte det, jag det i tystnad. Jag kanske inte alltid frågar hur ni har det, kanske inte är den bästa på att ringa.. men alltid tänker jag på er.

Jag saknar den tiden då jag mer var en sån man pratar med än en sån som pratar. Då slapp man undra så mycket för då viste man mer...